Idag har jag varit ute på något sedan halv tio på förmiddagen.

Jag blev väckt utav den finaste väckarklockorna i världen - Ville ..
Som ville i vanlig ordning under täcket.
Han står och tittar på mig med sina rådjursögon, han säger inte ett pip men jag vaknar ändå.
Tittade trött på mobilen och såg att jag hade 2 minuter kvar i sängen.
(Här är dock Ville i sin lilla boning)

Jag följde med ner till Borlänge som sällskap.
Vill inte riktigt se allt julpynt som ställts upp i affärerna.
Det är för tidigt.
Kan dom inte vänta till första advent?

Människorna hinner nog köpa pynt ändå.
Som inte alla har nog redan?

Jag tittade i och för sig lite i smyg på Åhléns om dom hade något pynt med rådjur.
Men det är ju skillnad!
Jag behöver ju rådjur.

Lunchade med Malin och Mumin.
Tittade på Djurmagazinet.
Såg mycket fint jag vill köpa till mina fina.
Men tittade bara.
Det är Pelle som skulle behöva världens största reflex då han är osynlig i mörkret.

Sedan skulle Malin åka hem och hämta världens sötaste Hanna på dagis.
Jag stannade kvar.
Hakon kom och vi fikade chokladmuffins och coca cola.
Iaf jag.
Jag köpte en svart fin jumper och svarta tights - sådär ifall det blir något till helgen.

Sedan var vi äntligen hem till syster.
Har saknat mina fina pojkar.
Världens bästa.
Dom gör mig SÅ glad inuti.
Helt underbart.
Önskar jag fick lika fina barn någon gång.
Om det skulle bli så.

Jag var lite stressad så tog bilen ner till stan igen.
Apoteket.
Ingen medicin.
Däremot märkte jag att bilnyckeln satte kvar i tändningslåset när jag hade stått och frusit en stund ute på Stationsgatan medan jag väntade på Falubussen med Vanja och Freja och vi kom till polisparkeringen och jag aldrig hittade bilnycklarna i väskan.

PANIK.
Det var kallt.
Man är trött.
Och jag var arg ändå.

Min kära far fick åka ner 4,5 mil och ge mig extranyckeln.

Vi fikade på Peace&Love cafét medan vi väntade på nyckeln.
Flickorna var snälla och väntade med mig fast dom inte behövde.

Drack något beskt te.
Min favorit är Lottas te.
Det är inte beskt.

Efter en stund kom far som en räddande riddare i silverbilen och vi fick åka tillbaka till Å-by.

Är glad över att jag är "hemma" igen.
Att jag har mina nära här nu.
Och nya vänner och gamla vänner.

Jättetacksam.

För hur det än är så kan jag inte låta bli att vara lite ledsen.
Det är ett stort tomrum som inte finns mer.
Jag vet inte hur man ska agera.
Men det går över.
Ingen fara.
Jag lovar.

Som den fina låttiteln från förr.