onsdag 1 februari 2012

Onsdag.

Idag är det precis en vecka sedan vi gick förbi alla dessa blåljus på parkeringen.
Fortfarande overkligt.
Tror man aldrig kan förstå riktigt.

Två ambulanser. En räddningstjänstbil. Och en brandbil.
Blåljusen speglades i fönstren i husen runt omkring.
Vi hörde den andra ambulansen, den som vi såg svänga av stora vägen och kom där i ilfart genom Kyrkbyn.
(När man är på andra sidan älven så har man god sikt precis rakt över där)


När vi kom där i den mörka kyliga kvällen och närmade oss parkeringen insåg man verkligen allvaret i situationen och den där tanken slog emot en att  "nu har det verkligen hänt något riktigt hemskt" här.

Att se alla dessa utryckningsfordon stå där i en ring - det visade inget gott tecken alls.

Som jag skrev förut så gick vi tyst förbi och ville inte titta.

Jag plockade upp en blå plasthandske dagen efter och kastade i papperskorgen där under granen.
Det var det enda tecknet på att NÅGOT hade hänt.

Jag ville inte se den där handsken ligga där i snön.



..


 


Bilderna är från igår kväll.
Ganska talande.


Alla känner nog till den där känslan utav att känna sig som en undergiven varg som slickar alfavargen i mungipan.

Det är nog ganska mänskligt att man vill undvika konflikter och obehag.

Ibland kanske man har förlorat kamper bara för att man inte haft ork att vinna.
Man kanske är i en situation att man inte ens tänker på att vinna.
Utan man bara försöker vara.
Överleva på något sätt.

Tänker mycket på beteenden hos människor.
Mer och mer.
Dag för dag.
Det är ingen slump att jag skriver att jag tycker mera om djur än människor.
En del kanske inte tror att jag menar det  - men jag gör det.

Jag älskar såklart min familj, nära och kära över allt annat på denna jord.

Har man varit med om olika saker i livet - kanske varit i en destruktiv relation -
brukar det ofta sluta med att något får den där berömda bägaren att tippa över.

Man får nog.
Plockar ihop spillrorna, och ser med klara ögon på det som kanske andra redan har sett men man själv har blundat lite för?
Försöker stå rakryggad.

Det är kanske är känslor som man kanske gömt undan, stängt in - inte orkat ta itu med,
och kanske man har tappat bort sig själv tillomed när man tillslut står där tom.

Känslor brukar komma ikapp tillslut.
Det gäller nog alla.
Tror jag åtminstone.
Man vet inte vem man är riktigt.
Jag funderar på sådana saker, varför en del är som dom är.
Hur det kommer sig att man kan bli den man aldrig ville / eller trodde man kunde bli.
Det är lätt att döma någon.
Säga att någon är svag.
Säga åt en annan människa hur den ska leva.


Du vet ALDRIG hur den personen känner i sitt hjärta ..

Att få något nedlåtande till svar om man ber någon om råd.
Att ens egna känslor inte är lika viktiga som andras känslor.
Man räknas inte riktigt.

Som att bli klappad på huvudet.
Jag har varit med om det bara för några veckor sedan.

Glöm aldrig var du själv kommer ifrån. 
Du kanske har varit i samma situation själv.
Men "glömt" av det.
Jag önskar en del kunde försöka tänka lite längre än en sekund framåt.

Det kanske är du som är den där som du själv brukar se ner på nästa gång.
Glöm aldrig det.

Man ska aldrig ta någon eller något för givet.
Eller tro att man kan bete sig hur som helst.
Det finns en gräns.
Tro mig.




( Den fina bilden är lånad )



Jag skriver än en gång att jag är så glad och tacksam över mina nära och kära.
En del har kommit tillbaka in i mitt liv efter att ha varit frånvarande i några år, men det känns som igår man sågs och pratades vid.
Vi ser efter varandra.

Helt underbart.


<3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar