Måndag.

Heja.
Jag var ut med Ville tidigt i morse ( vid 8.30-tiden ) för att jag skulle ha tid att duscha, göra mig i ordning,
gå och hämta bilen och bjuda P på en kopp te innan vi skulle åka till Djurås.

Men istället blev det att leta efter näs-plutten som jag av en helt okänd anledning tog ur igår kväll och som självklart har gått upp i tomma intet idag..

[ Tröttsamt ]




Så det blev inget te den här dagen i alla fall. Men han fick ett äpple!

Jag var chauffören idag, och på vägen hem diskuterade vi om att vi verkligen har problem med vissa saker - och kanske nu efter att man har fått diagnosen kan känna det som en liten lättnad att det är så där.
Förstår ni?

Vi har vissa svårigheter. Och även vissa styrkor.
Att man är faktiskt inte dum i huvudet, lat, ointresserad eller vad folk nu tror om en..?

Vi diskuterade i nästan två timmar om till exempel varför man inte GÖR det man ska göra?

Exempel: Du ska städa. Du städar inte. Skjuter upp. VARFÖR KOMMER JAG EJ IGÅNG?
Att ta sig för? Att direkt ta tag i vad man nu ska göra och bara göra det?
Istället börjar man med tusen andra saker istället för det man skulle.

Jag blir nyfiken på hur det fungerar för andra som inte har dessa svårigheter..

Dom som bara gör.

Det är ju inte brist på intresse/ vilja etc utan just Ja vad?

Som P sade " - Jag hade fullt upp i att sitta på bussen och SE NORMAL ut"..

Att som idag - en ha EN tid att passa - kan räcka att man ska bli stressad inför gruppträffen, och efteråt bli jättetrött.

Vi är en rolig grupp i alla fall.
Vi fnissade som små barn idag.

Befriande.

Samtidigt som det är jobbigt och tar emot varje måndag (surprise!) så lär man sig något om en annan medmänniska och MÄRKER att man inte är ensam med sina egenheter som det kan kännas som ibland.

Även om jag såklart förstår att det inte är bara jag i hela vida världen som har ADD och mina andra diagnoser.
Men man kan prata om det, få tips, kanske ge någon ett tips.
Det är en fin känsla.


 Jag är bra på att städa!