fredag 17 augusti 2012

Fredag.


Har varit utan Flouxetin i tre dagar ( tror jag ) och nu börjar jag känna av det.

Jag lyckats alltid pricka in att hamna i en mataffär när alla Svenssons handlar-inför-fredagsmyset på Ica Maxi..
Idag var det ingen lek.

Ännu mera påtagligt hur den där utanförskapskänslan hänger med överallt när medicinen inte är med i systemet som en slags flytväst man förlitar sig på..
Nu fick jag klara mig utan flythjälp över ytan.

...


Nu i eftermiddags kände jag igen känslan.
Oron, panikkänslan och hjärtat fladdrar som en instängd fjäril i en glaskupa.

Det är lika som i våras.
Fast då hade jag ju slutat av egen vilja, nu är medicinen slut.
Receptet väntar på att förnyas.
Och jag VET nu att jag måste äta den varje dag.

Men jag mådde ju bra.
Blev förtjust i pojke.
Men utan medicinen så svajar det inuti.
Det blev ingenting mer med pojken.
Det blev inte bra alls.
( I våras )

Hela världen konspirerar och tittar.
Tisslar.
Blickarna.

Ångesten skyndar fram och tar hand om tankarna, och yrseln hjälper till att sudda synen och göra en ostadig.
Man blir  ljusskygg.
Folkskygg är jag ändå.
Man är som man är i vanliga fall - men 1000 gånger extra känslig när man är utan meds.

Det är jobbigt helt enkelt.
Folk är jobbiga överhuvudtaget.


Ger upp det där att försöka ens tyda någonting.
Eller så ska folk sluta sända när dom inte vet.

Jag vill inte missförstå allting hela tiden.
Tröttsamt.





( Lånad bild )













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar