Man saknar vissa människor ibland.
Jag saknar nog mest på förmiddagen när jag inte har något planerat för dagen - då känner jag för att skriva till hela världen och fråga om vad som händer.
Jag drömde om en av dessa människor häromnatten, och tänkte precis på om vi skulle ta en second hand-tur som vi brukade. Sedan kommer man på att "-Oj, vi har ingen kontakt nuförtiden" och han var ganska otrevlig det sista vi sågs på riktigt.
Brukar någon annan känna igen sig i det?
Man kan ha haft ett gräl, ett avslut eller något annat jobbigt dagen innan, men sedan när det "lagt sig" så kommer man på den personens trevliga sida och sällskap. Som det andra inte hänt.
Det är ganska märkligt. Hjärnan verkar stänga av och sedan sätts den igång som inget har hänt.
Det har dock aldrig skett att jag träffat denna person på ett sådant vis, men tankarna har funnits där helt klart.
Tror det började redan för längesedan i något av mina destruktiva förhållanden jag haft genom åren.
Kanske det är någon överlevnadsmekanism? Att man vill glömma och gå vidare direkt?
(Om inte något jätteallvarligt hänt såklart).. Så dum är man ju inte. Faktiskt.
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar