Onsdag.

Jag glömmer inte av att skriva här, det blir bara inte av. Eller så är det så mycket jag funderar på och vill dela - då blir det helt tilt istället och det blir en stor grej av det. Ni vet.

Idag fotade jag en maskros bland löven. I oktober, vädret är upp och ner.
Jag brukar tänka på att jag inte vill skaffa barn till denna värld. Det är för mycket av allting överallt.
Vädret är fel, det är för mycket stress för barn och vuxna. Det är näthat, man lär ha ätstörningar om man ska passa in. Så mycket att hålla reda på - i Stockholm märker man verkligen av det där jag menar.
Bryr mig inte så noga om trender och liknande, klart jag tycker om att känna mig fin, ha nya kläder men blir inte till mig över några märken eller måste ha shabby chic-inredning som alla har nuförtiden. Jag behöver verkligen inte en Odd Molly-tröja. Jag vill inte döpa mina barn till något namn efter engelska rockmusiker -listan kan göras milslång.
Har man inga pengar kan man inte komma någonstans så är det, punkt. Och man räknas inte om man bara är hemma.
Jag vill göra massor utav äventyr ute i världen, volontära på något hundresque med vinthundar.. Men hur gör man sådant med 170kr på bankkontot?

Är väldigt "allergisk" mot folk som postar gulligull på tex Facebook med att man kan göra Vad man vill. Skulle jag kunna det så hittade ni inte mig i Sverige den här tiden. Jag skulle vilja bo utomlands över vintern, tänk vad härligt med värmen och solen. Tänk hur mycket bättre psykiskt man skulle må? Man skulle må bättre kroppsligt också, inte bli stel och känna extra värk bara på grund av minusgrader.

Det blir bara hånfullt att höra sådant som att man kan göra vad man vill / bestämma över sitt liv / bli det man vill när man inte vissa dagar ens klarar av att handla på Ica, hälsa på någon eller göra andra vardagliga saker.
Är sällskapssjuk, men ibland går det inte ihop fast man vill ha sällskap att ordna någonting socialt. Mycket märkligt.

Bara att fungera, att kunna ha ett jobb, en egen bil. Ett eget bo!
Det är inte särskilt roligt att vara vuxen och se på hur andra i min ålder lever sina liv medan man själv känner sig helt utanför allt det där.

Jag är tacksam för det jag har och familjen. Hundarna är allt. Synd att inte alla förstår det.

E