Läst I kroppen min
Så vackra ord i en så ful och orättvis värld.
Jag försöker sätta mig in i hans situation.
Det är inte bara att packa sin väska och säga adjö när man vet att man aldrig kommer tillbaka igen.
Hur ska familjen och vännerna känna?
STANNA kvar.
Alla ska vi dö, men att veta att tiden rinner ut för en.
Alla ser timglaset.
Men ingen kan stoppa det.
Det är så intimt det han skriver.
Man får ont i hela hjärtat och lite till.
..
Hans öde ligger så nära mig om hjärtat efter det vi alla gick igenom med Moster B.
Världens finaste själ får den fulaste sjukdomen.
Besegrar.
Förlorar till slut.
Jag tror att jag förnekade hennes sjukdom in i det sista.
Eller ville inte förstå.
Jag minns det där telefonsamtalet så starkt.
Hon ringde och lät pigg och glad.
Den där varma och trygga rösten som var som hemma.
Vi pratade om att grilla i vår, att gå att simma tillsammans, gå på Erikshjälpen - loppisar/ second hand affärer med mera.
Att vi skulle kunna ses ofta när vi skulle så nära varandra.
Äntligen!
Vi skulle nästan bli grannar.
Vallentuna <3 Vaxholm.
Hon var så glad för min skull.
Jag förtjänade kärlek.
Och jag förtjänade att må så bra som jag gjorde just då.
Vi gick med hundarna i Järfälla och skulle höras av senare.
Det var mars månad.
Det var lite snö.
I april somnade du.
Dom där tårarna som jag inte kunde hålla tillbaka när jag hälsade på henne på Byle gård.
Hon frågade varför jag var ledsen.
För att du är sjuk, sade jag.
Jag åkte från Vallentuna in till Täby i röda bilen.
Hade köpt med mig en chokladkaka med pistagenötter, och några fina blommor.
( Pistagenötter brukade vi alltid sitta och knapra på nere vid bordet under spiraltrappen )
T var där.
B kom också medan jag var kvar.
Jag försökte bete mig normalt.
Hur det nu är i en sådan situation?
Det man kunde känna igen från förr var smyckena hon hade på sig.
Medicinen hade gjort om hennes utseende.
Fast alltid lika vacker.
Min mörka vackra moster.
Åh, jag saknar dig så älskade vän.
Vi alla saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar