Igår slutade ett stort hjärta att slå. Kristian Gidlund finns inte mer.
Hela Borlänge har sorg, ja hela Sverige. Ända till USA.
Beställde hans bok när den släpptes - när det nu var.. Några månader sedan, men har inte slagit upp en sida ens.
Den står uppställd på lilla hyllan bredvid tvn.
Anledningen att jag inte läst boken, eller ens några sidor är att det blir för känslosamt helt enkelt. Följde hans blogg men det var längesedan jag vågade läsa.
Dom pratar om honom på nyheterna på tvn, det skrivs i tidningarna och Twitter, Facebook och i bloggar.
Blir tårögd och ledsen, jag tänker på hur han måste ha haft det, försöker tänka på hur det skulle kännas att veta att man inte får uppleva det där som vi tar för givet. Att växa upp och följa med i strömmen som alla andra. Att mina bekymmer är så små jämfört med det.
Kristians öde har rört upp många känslor och minnen inuti mig från moster B's sista tid på jorden. Kan aldrig förstå varför fantastiska människor inte får vara kvar hos oss?
Båda har gjort mycket gott medan de levde. Varit älskade - är älskade fortfarande. Men finns inte kvar hos oss som dom borde.
En evig sorg är det.
E
